Vad kan passa dagen bättre till ära än ett inlägg i denna blog. Jag önskar att man kunde hämta det gamla igen som raderats och se vad man skrev tidigare, men pga feltolkningar och drama så orkade jag inte ha kvar den. Folk skulle tolka det värsta i allt, ta saker personligt som inte ens var till dom.

Jag undrar varför det är så ibland, är det att man har så dålig självkänsla som gör att man drar ner andra från ett lyckligt stadie till att man ska må dåligt? Det kanske är så Putin beter sig, eftersom hans liv är skit så ska han se till att folk i Ukraina också ska ha det skit.

Själv vill jag dit och försöka försvara Europa. Den där bombande surkuken Vladimir Putin kan dra åt helvete, samma med Lukasjenko som tydligen tycker att hans värdelösa skitland ska assistera giganterna Ryssland mot stackars Ukraina. Less.

Mauro Scocco

Vissa skriver bloggar för visa sina senaste plagg.
Vissa skriver för att de får pengar för det.
Vissa skriver för att förmedla något nytt och spännande.
Många verkar skriva för att klaga.
Några skriver för att de är ensamma.

Själv vet jag inte varför jag skriver. Men idag passar det nog in på ensamhet.

Jag har nynnat på Mauro Scoccos låt - Till dom ensamma för mig själv några dagar till och från.
Det är mest delen med följande text som fastnat.

"Ingen frågar när du kommer
Ingen saknar dig när du går
Ingen delar din dröm
Ingen undrar hur du mår"

För lite så är det. Det kanske inte ska vara så. För nu vet jag att man inte vill höra om min dag, vill inte veta hur det har gått på jobbet. Man frågar inte hur jag mår. Och själv frågar jag mest hela tiden, för att jag vill veta, för att jag bryr mig, för att det berör mig. Konstigt det där.

Jag fastnar ofta med att se på kort på min son. Min magiska son. Denna helt underbara människa. Liten människa som påverkar så mycket. Han lyser upp mitt liv och jag saknar honom så otroligt mycket när jag är ifrån honom. Det hade varit otroligt tomt utan honom.

Förut skrev jag rätt frekvent, men slutade. För att det påverkade folk på sätt jag aldrig menade. Varje ord blev analyserat, förstorat, förminskat. Men så skrev jag ofta rätt subtilt och kunde säkert tolkas på flera olika sätt. Men det är nog lite så jag är.

dan efter dan efter dan efter dan efter.. nu får ni fortsätta själva.

Så Onsdagsmorgonen har kommit. Här på jobbet är det sig lika. Lampan över min plats är trasig, det luktar sunkigt och de gamla tanterna är här sedan klockan 4, direkt efter de gått upp och kokat potatis och tittat på grannarna. Det är liksom sånt som gamla tanter gör.

Idag är det telefonsupport igen, oh the joy! Det finns fan inget bättre än... wait, nu skrev jag nog fel. Det finns inget värre än det. Inte för att användarna är jobbiga, utan för att vi har en sån dålig miljö, med riktigt dåliga system som strular hela tiden och ingen tar sig tid att lösa vad som ligger bakom problemen som kommer. Och jag får inte för chef. för det är inte mina arbetsuppgifter. Did I say; Oh the joy.

Skickat lite ansökningar på andra jobb i Uppsalatrakten. Då är det nära "hem" i alla fall. Men nu ska ni sluta läsa, och jag ska börja jobba. Hur jobbigt det än kan vara med jobb. Jobbigt. För detta är verkligen inte kul, ingen glädje att gå till jobbet alls.

Dagens stora problem för en kollega.

Kan inte byta lösenord.

Grattis.

Vafalls!

Det är skandal! Jag är så sämst och råkade radera min gamla blog.

Det går inte för sig om någon annan tar mitt blognamn, så måste regga det igen.

Så är det faktiskt.

Jobbet är fruktansvärt tråkigt, och jag jobbar med korkmattor ungefär. God natt.

Nu ska jag sluta kladda kladd.