Sitter här på jobbet, har huvudvärk och skulle nog helst vilja sova och hoppas att den försvinner och försvinner i tankar efter jag läst artikel på aftonbladet om barn och kom på hur glad och lycklig man egentligen känner sig när man ser på Theodor.
Han är så liten och vacker. Han har inget hat mot något. Han är inte sur och bitter över saker. Han tar dagen som den kommer, och oftast så är han pigg och ser glad ut på morgonen. Han sprattlar runt i sängen och tittar nyfiket omkring sig. Så oförstörd av bittra och sura människor. Allt verkar spännande, och han möter sakerna med nyfikenhet, glada ryckningar i armarna när han försöker sträcka sig mot saker och ibland så tror jag att man ser ett litet leende från hans lilla mun.
Visst så blir han ledsen och gråter ibland, så är det med barn. Men det försvinner alltid efter lite fisande, bajsande, rapande, ätande eller liknande, sen är han lika glad och lycklig som innan. Redan nu är han lite av en inspirationskälla med hans positiva inställning varje dag. Varje minut han är vaken. Tänk om alla omkring man mötte hade samma attityd, trevlighet, visa uppskattning som ett litet barn gör. Vilken vacker värld vi hade haft då.
Men nog att tänka på den lille, jag måste ju faktiskt arbeta. Sen ska jag hem och kramas med honom igen. Han behöver nog mer närhet än vi vuxna behöver, så klart han ska få det då. Så lätt att ge närhet till någon man tycker om, och man vill ju bara ge mer och mer hela tiden när man får det gensvar som han ger tillbaka för det.
Dagens ros går till alla vackra barn som är glada, nyfikna, positiva till allt.
Dagens ris går till alla som istället är sura, tvära, negativa till allt.
Dagens fuck you går till alla som skadar sina barn genom inte lyssna på dom, ger dom tid, eller skakar bebisarna som gråter och förstör deras självkänsla och eventuellt även deras liv. Hur kan man någonsin vilja skada sitt barn?
0 kommentarer:
Skicka en kommentar